Att drabbas av en psykopat! Del 1.

Det är helt förödande att drabbas av en psykopat. Förvisso är det väldigt olika från fall till fall.

I den ena änden av skalan finns de som blir mördade. Och det är väl sadistiska mördare som folk i allmänhet tänker på när man talar om psykopter. Men inget kan vara mera fel än det.



De flesta offren vet inte ens om att de är offer. Låt mig illustrera det med mitt eget fall.

Ni kan själva läsa vad som hände i min blogg Monkey business.



I den bloggen beskriver jag den filippinska psykopaten i Tuve, Göteborg, Nemia Pekki. Det finns ingen anledning att inte avslöja hennes namn, därför att det kan ju rädda andra från att drabbas av henne. Jag har redan lagt ut namnet, så detta tillför inget. Och det är ju inte bara jag som har lagt ut hennes namn.


Nu tar jag lite av bakgrunden:
När hon hade gjort sig omöjlig gjorde jag slut med henne. Hennes version är givetvis annorlunda, men säg den psykopat som kan tala sant! Nemia kan det verkligen inte. Frågan är om det skall kallas att ljuga när det är fråga om en oförmåga att tala sanning.



Men visst kan man tala om lögner också. Liksom vissa människor ljuger hon medvetet när hon har något att vinna. men, och det är det viktiga, däremellan kommer det ändå inga sanningar.



Men det var inte den saken som just nu stod på dagordningen, utan det faktum att det finns fler offer än de som känner sig drabbade. Dessa offer är sådana som förmås att göra psykopaten en drängtjänst. De duperas och manipuleras och sedan gör de sin drängtjänst i tron att de gör rätt.



Nemia hade således lånat en massa pengar av mig. När jag gjorde slut med henne förväntade hon sig att jag skulle återkräva pengarna.



"Jaha, men hade du inte tänkt det då?" frågar ni väl med all rätt.



Har ni en aning om vad en psykopat verkligen går för? Har ni en aning om hur barn har det tillsammans med en ensamstående mor som dessutom är en PSYKOPAT?

Jag vet!



Jag kunde bara inte tänka mig att be henne återbetala skulderna eftersom detta skulle drabba hennes barn. Så tänkte jag innan jag visste att hon är en psykopat. Jag såg ju att de led materiell nöd, liksom de led all andlig nöd och brist på ömhet och den kärlek också som föräldrar brukar ge sina barn.

Jag trodde att ett återbetalande skulle innebära en mindre möjlighet för Nemia att tillgodose barnens materiella behov.



Numera vet jag däremot att det är inte det som styr vad de får.

Nemia är i själva verket en höginkomsstagare. Hon gör stora pengar på lurendrejerier och på prostitution. Och barnen får endast en liten skärv av allt detta. De får ett minimum av allt som hon drar in. Själv köper hon däremot massor med kläder och skor till sig själv. Barnen har knappast mera än det de har på sig. Sådana prioriteringar gör en psykopatisk mor!



Här kan ni läsa hela den diskussion där jag i två inlägg beskrev Nemias förhållningssätt till barnen och som jag återger här:



A.

Chatis skrev inledningsvis i tråden:

Jag är väldigt intresserad av att höra era erfarenheter angående hur barnen vi har tillsammans med psykopater påverkas av umgänge med dem.


Detta är inte direkt ett svar på detta, därför att jag inte vet hur barnet påverkas. Men jag ska berätta om tre episoder:




1. Psykopaten hade vid denna tidpunkt en son som var några månader gammal. Han låg i barnvagnen. Jag kom in på posten, som fortfarande fanns vi denna tidpunkt. Psykopaten ville uppenbarligen låtsas som om hon inte såg mig. Hon "dök på huvudet" i barnvagnen och låtsades rätta till filtar och liknande i vagnen. Detta gjorde hon lika "käleksfullt" som om hon rotade i en tvättkorg efter någonting. Det var precis så det såg ut. Det var totalt känslobefriat det hon gjorde.




2. Jag klev på bussen och såg att hon satt där med sonen, som nu var lite större, ca ett år. Jag satte mig två säten bakom henne och hon kände väl ögonen i nacken, för hon fick ett behov att vända sig om så att hon kunde se mig. Psykopater har ju kontrollbehov och hon behövde kontrollera vad jag gjorde.


Nu hör det förvisso inte till ämnet, men jag kan säga det att jag "starrbligade" på henne hela tiden, bara för att se om jag kunde bringa henne ur fattningen.


Förevändningen att vända sig om blev att ge sonen något att dricka. Hon hade en flaska med sig med vatten i. Denna tryckte hon in i munnen på sonen, lika känslobefriat som om hon tryckte in flaskan i vilken öppning som helst, men inte munnen på en levande varelse. Det var helt mekaniskt, det var helt hänsynslöst och det var utan att ens se efter om han var beredd på att få flaskhalsen intryckt i munnen.




3. Jag såg psykopaten inne på Tuve centrum (Göteborg). Hon stod med sonen alldeles intill en sådan där leksaksbil som man kan lägga mynt i så att den gungar lite hit och dit. När hon såg mig ryckte hon tag i sonen, som vid denna tidpunkt var cirka 4 år. Hon lyfte upp honom med samma känslofulla handlag som om hon lyfte en säck potatis. Hon tryckte in honom i leksaksbilen och lutade sig in med sitt huvud. Om hon sa något till sonen vill jag låta vara osagt för jag kunde inte höra det på grund av avståndet.


Sonen fick sitta i bilen tills jag gick därifrån.
Men, sa hon något till sonen? Som sagt, jag vet inte, men vid de andra tillfällena som jag ovan har beskrivit kom det inte ett ljud över hennes läppar!


Normala föräldrar talar ju med sina barn, till och med när de är bebbar och inget förtstår.
Givetvis behandlar hon sina barn på detta sätt hela tiden. De är som saker för henne. Det är som om de inte var levande varelser utan bara döda ting.


Självklart kan en sådan uppväxt inte vara något annat än känslomässigt lika kargt som ett arktiskt islandskap. Hur det påverkar barnen, tja, var och en kan ju fundera över det.





B.

"Är bristen på känslor smittsamt när man befinner sig i 'psykopatens' direkta närhet? Man får ju ingen som helst stimulans till känslor..."


Det där har jag inget säkert svar på, så jag får svara på annat sätt. Och konstarera att barn som växer upp med en sådan här förälder måste ju påverkas på något sätt.


Mellan Nemias äldsta dotter, Irene, och Nemia var det en kompakt ömsesidig bottenfrusen kyla. Kallare blickar har jag aldrig skådat!

Fast Irene hade faktiskt inte vuxit upp med Nemia och heller inte alls träffat henne under hela uppväxten. Det var bara de två senaste åren som hon hade bott hos sin mamma. Därföre bodde hon i Filippinerna, medan Nemia bodde i Sverige.


Jag gissar att Irene visste hur det är att ha en normalt känslomässigt fungerande vuxen att ty sig till (mostern i Filippinerna), till skillnad från den yngre dottern, Freja. Mostern vet jag inget om, men jag förmodar att det är en som är normal kvinna som har känslor, tar ansvar och kan visa omsorg. När Irene träffade sin mamma visste hon alltså vad som är det normala och att Nemia inte på långt när är normal.


Den här känslokylan kan ju också ha att göra med att Nemia lastade allt på Irene, allt som gick fel, oavsett vems felet var. Och Nemia påstod till och med att Irene var psykopat, vilket hon skulle ha ärft av sin far (sic!). Irene är självklart ingen psykopat, men skulle det ha varit så och att hon hade ärft det, då hade det ju kommit från Nemia.


Irene fick bära hundhuvudet för allt. Och hon anklagades dessutom för sådant som inte ens var sant. Till exempel sa Nemia att om hon själv inte var hemma då fick inte Freja någon mat därför att Irene bara lagade mat till sig själv. Om detta hade vari sant, då borde hon själv ha tänkt på att hålla sig hemma lite mera istället för att ränna på krogen fram till in på sena natten.


När Nemia hade glömt att stänga dörren till frysen och sedan gått hemifrån, då tinade allt upp och detta var ju självklart Irenes fel och enligt Nemia hade Irene på pin kiv ställt frysdörren öppen. Det där hände före min tid. Det var hennes ex, Dan, som berättade detta för mig. Med andra ord, mina egna iakttagelser av Nemias psykopati stärks av Dans. Dock insåg han aldrig att hon har denna störning. När vi däremot psykopatiskattade henne tillsammans, då gick det upp för honom att det var på det viset.


Nemia fick full pott på alla punkter utom "tidiga beteendeproblem", som vi inte riktitigt kunde bedöma. Visserligen har hon själv berättat att hon skolkade mycket, ville inte umgås med andra barn, älskade att plåga djur och att hon redan i lägre tonåren hängde i barerna hela kvällarna fram tills de stängde. Och hon har själv erkänt prostitution, men aldrig nämnt hur tidigt hon börjde med det. Dock kunde vi räkna ut att det måste ha skett redan i tonåren, annars går det inte ihop med resten som vi verkligen vet om henne. På denna punkt satte vi en poäng, men vi kunde tänka oss två poäng.


"Ungdomsbrottslighet" kunde vi inte alls bedöma. Där hade vi ingen som helst kunskap. Inte ens något som Nemia hade sagt. Vi strök punkten."Överträdelse av villkorad frigivning" tvingades vi också hoppa över eftersom hon, så vitt vi vet, aldrig har fått fängelse.


Med dessa inskränkningar kunde hon få max 36 poäng. Hon fick 35-36 poäng. Det var ju, som sagt, en punkt som vi inte var riktigt säkra på om vi skulle ge en eller två poäng på.Hur som hellst, redan innan skattnigen var jag helt klar över att hon är en psykopat, ut i fingerspetsarna!


Nemia lastade alla för sådant som hon själv bättre levde upp till. Det är ju intressant i sig.
Den yngsta dottern, Freja, hon höll sig för sig själv. Tillsammans med andra levde hon upp, men i Nemias sällskap var hon väldigt dämpad. Jag tror inte hon förstod vad det är för fel på hennes mor. De få gånger som jag såg Nemia "intressera" sig för Freja, då riktigt sög Freja detta i sig. Det var som att det var ett mycket eftersatt behov som tillfredsställdes, trots att Nemia var helt mekanisk i detta "intresse" för Freja. Freja var väl så nöjd bara av mamma lade märk till att hon fannas.


Det intressanta är att ingen av döttrarna tycktes kräva något. Men de visste väl att de inget fick ändå.


Två saker slog mig. Medan Nemia köpte hur mycket kläder som helst, och framför allt skor, till sig själv, så hade barnen knappast mer än vad de gick och stog i. Och det de hade, det fick de av Frejas far. Han gav en hel del även till Irene, fast han inte är far till henne. Det andra som slog mig var att Irene fick sova i klädkammaren med en madrass på golvet. Klädkammaren hade varken fönster eller ventiler, så hon hade dörren på glänt.


Nu har Nemia också en son, som föddes på sommaren 2004. Irene har alldeles säkert flyttat hemifrån. Nu, gissar jag, är det nog Freja som får sova i klädkammaren.Jag har ju ingen kontakt med dem sedan 2003, så det är omöjligt för mig att säga hur de har det och om de har tagit skada av uppväxten, men konstigt vore om det inte har avsatt spår.


Ibland ser jag Nemia. De gånger hon har sin son med sig, som ju nu är så stor att han går själv, då brukar de hålla varandra i hand. Men det är en tragisk historia. Man ser henne gå som om hon drar en bag på hjul efter sig. En sådan som skämtsamt på göteborgska brukar kallas "dramaten". Bagen, ja det är sonen!


Vet man vad man ska titta efter, då är det synligt på långt håll att Nemia är en psykopat. Men grannarna tycks inte reagera. De vet inte vad de ska observera. De tänker självklart inte alls på möjligheten att hon kan vara en psykopat. Hade de misstanken, då har de alla tecknen mitt framför ögonen, den kalla blicken, det mekaniska omhändertagandet av barnen och den konstanta bristen på omsorg.


Jag kan ju också påpeka att det är helt ovidkommande att jag här nämner henne vid namn. Hon är redan uthängd på nätet med fullständigt namn, personnummer och adress. Och det är inte bara jag som har gjort det.



Jag var inte ens först med det!



Hon vet om det, men det berör henne inte det minsta. Hennes känsloliv är så totalt obefintligt att det inte väcker några som helst obehagskänlsor hos henne att hon ligger på nätet, där det till och med finns bilder på henne!

Snacka om psykopati!




I nästa avsnitt ska jag gå vidare med att förklara mitt påstående att de flesta offren inte vet om att de är offer!