SOM SCHACK

SOM SCHACK, det var ett väldigt tidigt inlägg i min blogg GOGILOL. Här återger jag det igen, dock en liten aning redigerat.

Psykopaten ser allt som ett spel, som måste vinnas, alltid!

Man kan likna en psykopat med en schackdator.
En sådan räknar snabbt igenom varje möjligt drag och motdrag, kanske i tre led. Varje utfall får en poängsättning och sedan väljer datorn det drag, som i slutändan är mest gynnsamt.
Finns det två nästan likvärdiga drag, men ett av dem är blott en promille bättre poängmässigt, väljs det draget.

Det är på detta sätt psykopaten förhåller sig gentemot andra, i alla situationer, i varje ögonblick, i kontakten med varje människa.
Och om psykopaten kalkylerar fel, lär den sig av misstaget och gör inte om det.

En schackdator har de vanligaste spelöppningarna inprogrammerade. Sådant som kallas schackspelets stigar. Det underlättar för datorn att analysera.

Psykopaten har sina väl beprövade stigar att vandra på. Stigar du inte ser, inte ens funderar på.
Du har också dina stigar. De leder åt ett helt annat håll. Dina stigar leder till samförstånd och vänskap.
De leder till framgång för fler än dig själv. De leder till framgång och bättre förutsättningar för både dig och den du samarbetar med.

Dessa stigar har mänskligheten trampat upp genom historiens gång i kraft av social varelse. Och det är dessa stigar som även gör människor till sociala varelser.

Psykopatens stigar är hennes egna. De leder till egen framgång och vinst, men alltid på någon annans bekostnad. Det är stigar helt separerade från den sociala människans stigar. De är den antisociales egotrippade stigar, som går över andra människors krossade liv.
De går över lik.
Deras stigar tjänar bara en enda persons syfte. Deras stigar tjänar bara psykopatens syften. Det är antisociala stigar.

Att umgås med en psykopat betyder att du alltid är en motståndare. Du är den psykopaten spelar mot.
Och ditt sätt att förhålla dig gentemot psykopaten, är av en helt annan art än psykopatens schackdatorliknande beteende gentemot dig och alla vi andra.

Du syftar till att i samarbete uppnå gemensamma mål. Du vill samarbeta. Du är mänsklig. Du tar känslomässiga hänsyn och du kan ge avkall på egna behov för det gemensammas bästa. I umgänget med någon annan syftar du till att ni båda skall få det bättre.
Och detta vet psykopaten, och för att du är sådan, föraktar psykopaten dig.

Att inte endast tänka på sig själv är något som psykopaten föraktar.
Var och en som inte endast tänker på sig själv upplevs som svag och därför både är värd att förakta och värd att utnyttjas, eftersom i psykopatens värld har den oegennyttige bett om att utnyttjas!

I psykopatens värld kan det alltså inte vara fel att utnyttja sådana personer. De ber ju om det!
Och skrupler, det vet inte psykopaten vad det är för något!

Vi spelar alltså helt olika spel.
Du är mer eller mindre altruistisk, medan psykopaten är ensidigt egennyttig.
Det spelet förlorar du alltid.

Om vi fortsätter liknelsen med schackdatorn, så är schackdatorn liksom psykopaten helt befriad från känsloliv. Den är programmerad för att vinna, men kan av en skicklig spelare besegras. Ty, vi spelar samma spel.

En vuxen som spelar mot ett barn, kan göra ett mindre fördelaktigt drag, för att barnet skall bibehålla intresset för spelet och inte tappa sugen om den erfarne ständigt vinner. Det är mänskligt. Så gör vi människor ständigt i våra relationer och i vårt umgänge.
Så gör aldrig en dator och inte heller en psykopat.
Den uppför sig lika hänsynslöst som just en schackdator, men därmed upphör all likhet mellan en schackdator och en psykopat.

Medan schackdatorn alltid håller sig till reglerna, kan psykopaten plötsligt strunta i dem och ”flytta pjäserna” på ogiltigt sätt.
Psykopaten kan fuska.

Psykopaten kan utan minsta självförebråelse ”flytta löparen som om den var en springare”. Psykopaten kan utan bekymmer påstå att tornet är en dam, fast ni bägge vet att så inte är fallet.
Psykopaten bryr sig inte om realiteterna.
Hon bekymrar sig inteför att du tycker hon är en ”djävla falskspelare”, för psykopaten har bestämt sig för att vinna även om det innebär att bryta mot regler och hamna i vanrykte.
Hon intresserar sig inte för omgivningens inställning om henne som varande en falskspelare, ohederlig och samvetslös.

Med en sådan motspelare kan du bara förlora.
Och när du har insett detta, då slutar du spela med henne. Du vill inte ha med henne att göra mera, och det upplever psykopaten som att hon ändå vann spelet! Med fusk, javisst, men att fuska är, enligt psykopaten, ”ett av spelets regler”!
Alltså vann hon!

Nu är ju livet mer komplicerat och mer flerdimensionellt än ett schackparti.
I livet har psykopaten ännu större möjligheter att dribbla med överenskommelser och alla andra regler. En regel, till och med en lag, är ju till syvende og sist en överenskommelse.

När psykopaten har vunnit sitt ”schackparti” och du står där med lång näsa och undrar hur allt detta egentligen kunde ske, lämnar hon dig och jagar ett nytt offer.

Om du inte ger dig, utan tar tag i psykopaten, för att denne skall gottgöra dig för de skador hon har åsamkat dig, är psykopaten genast med på noterna. Psykopaten ser det som en helt ny match och en helt ny utmaning och med en helt ny vinst i sikte!
Ett nytt spel kan börja!

Du själv ser det självklart som något annat, nämligen att återställa rättvisan. Därför att du har en känsla för att rättvisa skall råda.
Du har en känsla för fair play.
Det vet också psykopaten och spelar spelet mot dig igen utan skrupler eller samvete, utan ånger eller självförebråelser, utan att hålla sig till andra regler än de som passar för ögonblicket.
Därför förlorar du även match nummer två!

Och psykopaten har vunnit igen!
På fusk, men ”det tillhör ju spelets regler”! Just så tycker psykopaten! Och flabbar dig rakt i ansiktet.

Påverkan
Datorn talar inte om för dig vilka drag du skall göra. Alla drag du gör är dina egna beslut.
Du ser ställningen, gör dina bedömningar och kalkyler och flyttar sedan en pjäs dit du vill, utan att datorn påverkat dig.
Den sänder inga signaler in i ditt nervsystem, som du inte observerar, men påverkas av så att du gör de drag datorn vill. Datorn har ingen som helst kommunikation med dig, varken visuellt, verbalt eller utsätter dig för välbehagskänslor när du gör som den vill eller obehagskänslor när du motarbetar datorns försök att vinna.

Så fungerar inte umgänget med en psykopat. Hon påverkar dig på ett sofistikerat sätt.
Hon påverkar dig, så att du fattar beslut, som du tror är dina egna beslut därför att du är omedveten om att du blivit påverkad.

Psykopater framställs vanligen, som snabbpratande, insmilande, hycklande inställsamma, charmerande, dominanta och även våldsamma. Det är så de beskrivs i filmer, böcker och massmedia. Och det är alldeles rätt. Psykopater är sådana.Men jag tycker det finns all anledning att lyfta fram en helt annan egenskap. Det är en del i deras manipuleringskonst, som är mer okänd. Kanske för att den är så subtil att den knappast kan observeras och därför svår att beskriva.

Jag observerade den egenskapen hos Nemia många gånger. Men just för att det sätt hon manipulerade på var så diffust, och eteriskt, var också varseblivningen av vad som skedde så skör att den dunstade bort lika fort som den uppstod.

Under korta ögonblick kände jag mig medveten om det, för att i nästa ögonblick lagt det åt sidan, någonstans i det undermedvetna. I efterhand kan jag erinra mig att det verkligen skedde.
Det är sådant, som gör att man känner sig bringad ur balans, som att man förlorat fotfästet i verkligheten.

Det är sådant, som gör att man känner sig förvirrad. Inte förstår vad som hände.
Det är sådant, som gör det så svårt att samla ihop sig igen, efteråt. Man känner att allt för mycket skett, men man vet inte hur och därför vet man inte hur man skall kunna hitta den rätta änden på tråden för att reda ut trasslet, som uppkommit.

Man vet att man gjort saker man egentligen inte borde ha gjort. Man vet bara inte varför man gjorde det. När det skedde kändes det fel och ändå rätt.

Kanske är det detta som gör att människor, som blivit offer för en psykopat, skäms för att prata om det.

Man vet inom sig att ingen förstår, hur det kom sig att man blev sålurad.
Man vet att alla kommer att tycka att man var så blåögd, dum och korkad. Att de tänker om sig själva att sådana finter skull de själva inte gå på. Därför tiger de flesta och psykopatoffren tycks vara få.
Men mörkertalet är sannolikt mångdubbelt större än fallet av kända offer.